25 MARS: världens bästa sämsta person
(ja, jag har gjort detta till en självömkande ångestblogg, vad ni som läser tycker bryr jag mig inte om. Jag har en 'riktig' blogg jag inte skiter ner lika mycket)
Ut ur isolationen.
Problemet med mig är att jag aldrig kan släppa de misstag jag gjort. Jag söker ständigt försoning.
Försoning för att jag sårade lowi när det tog slut, för att jag var en idiot mot frida, och gjorde amanda arg. Och andra saker. Pappa, förlåt för att jag inte gör lika mycket som du.
Jag tror att vissa saker där inte var nog mitt fel. Det var ju snarare fel känslor vid rätt plats, fel reaktioner vid fel tillfällen.
Jag vill träffa de människor jag gjort illa och ha en pratstund om det. Men egentligen vågar jag inte.
I längtan skälver kampviljan. Längtar tills då jag faktiskt känner att jag är en reko person. Vill känna att jag själv förtjänar bra saker utan att en sub-tanke dyker upp i huvudet och nekar.
Och in igen.
22 MARS: Nej.
Varför?
För att man redan gett intrycket av att ha en kritisk och dryg attityd. Därför vågar man inte prata lika mycket. Är det inte rent uppenbart att man stänger in sig mer då, och själv ger uppfattningen om att vara liten och blyg. Onödiga kommentarer. Kasta bort det.
2 MARS: kompromissen
nästa gång du skrattar åt någon, försök ha i åtanke att den personen kanske inte har lika bra självförtroende som dig.
en kompromiss?
jag slutar vara en sån jäkla mes.
du blir lite snällare, även om du i övrigt är en väldigt fin person.
Förresten, har ni hört att jag planerar att rädda världen?
