Le fabuleux destin de Robin

Jag klarar knappt av att lyssna på Le Valse Des Monstres, även fast den verkligen inspirerar mig och på något sätt ger mig fina bilder om hur världen kan vara i mitt lilla huvud. Den påminner också om hur väldigt gärna jag vill lära mig spela den och även om vilken lousy dragspelare jag är. :/
Det känns som att jag inte kan lyssna på den förrens jag kan spela låten för att få ut fullständig tillfredställelse utav den.
...
men jag lysnar på den ändå :D

Min mamma har jättehögt blodtryck och har varit på sjukhuset ibland den senaste tiden. Hon har haft samma onyttiga vanor i flera år.
Min styvpappa är det ungefär samma sak med och är på sjukhus nu. Han har inte heller ändrat sina vanor på flera år. Jag frågar honom varför han köper viss mat och får svaret: "det är dumt jo, men jag vet inte".
Min lillasyster har diagnotiserats med diabetes men det verkar som att hon fortsätter äta massa godis.

Kul att det känns som en snar tidsfråga innan halva min familj kommer att dö.
Skulle nåt hända dem så skulle jag vara helt oförmögen till att ta hand om mig själv. Fysiskt och psykiskt. Det är så mycket saker jag inte är redo för ännu.

Måste agera snart. Hjälpa på nåt jävla sätt. Kraftansträngning.
Jag orkar.

Oambitiöst humör.
Lust? Nä.
Jag vill bli gammal och tappa hår och bli flintskallig och dö.

Ge mig ett nytt kapitel av intresse. Vill vara intresserad och engagerad i världen igen.

Min längtan är iallafall äkta.

Nu vet jag ungefär vad som menas med "för mycket". Det är ganska slitsamt när människor i stort sett kastar krav på en de vill att man ska uppfylla. Kom igen, jag är inte mer än någon annan. "Du är för mycket så, du är för lite så, blaha". OKEJ. Gör mina brister uppenbara på ett sätt som sårar då. Jag vet att jag är en idiot på deltid och jag försöker bättra på mina brister, men jag kan inte förändra mig själv helt och hållet efter någon dag.
Passar jag inte nu, är jag inte den typ av vän du önskar dig, så lär känna mig någon annan gång, då.
Någondag är jag nog okej för dig. Tills dess, om det fortsätter i samma anda som nu, så kommer detta inte vara långvarigt.

Yeahyeahyeah.

Dom senaste dagarna har det varit luftombyte i södertälje. :) det känns skönt att bara ringa på impuls till mina hippievänner och se på film och allt. Värt.

Min jämtlandsvän. Det gör faktiskt ont i att veta att du verkar gå igenom en något ruff' time. Vet att du har svårt att ta emot positiva kommentarer och shit, men jag vill inte att du har det dåligt. Jag bryr mig väldigt mycket om dig, hoppas du förstår det och inte rejectar dom orden.

Just nu vill jag nog mest putta bort världen. Ni är för nära min brutna vrist.
Jag har iallafall lovat mig själv att jag ska göra saker jag blir glad av när jobbigheter börjar uppstå. Bra. :)

i tanto var festen.
i en sunkig trea "inredd" av en sleazeglammare var efterfesten.
Det var lite trevligt och vi dansade lite limbo. Sen kom några 30-åringar och verkade lite förvirrade eller trötta eller fulla. Dom tyckte instinktivt att jag var bög efter att jag berättat att nej, jag är inte en flicka. Sen tror jag dom ville bråka, fast då blev dem tack vare en gayvänlig människa fett tillsagda och bad om ursäkt.
Jag fick ett armband av henne. Fint. Och vi ska bazza hela prideparaden imorgon. :) Anyhoweverways, det var en trevlig kväll och en trevlig nyfunnen vän och vi diskuterade lite bisexualitet. Jävlar vad läggningar är en stor grej helt plötsligt. Shit.

lurrls :O Jag känner mig bra på något sätt. Jag vet inte. Känner mig helt okej och behovet av att klaga på någonting existerar inte just nu. Awsum.
Jag har även insett att Särs är jävligt ball, att vänskapen med Bella har börjat komma tillbaka, att en skövdebo är saknad, att jag inte känner mig lika ensam som förut, och att jag längtar sjukt mycket efter att Jämtlandsmänniskorna ska komma till stockholm då vi tillsammans kommer se bob hund på scen.
Bäst.